”du är väldigt duktig, men du måste försöka ta mer plats”

av appelpaj

Det här med att inte ta plats. Vad folk i alla tider har tjatat på mig om detta. Eller kanske inte tjatat, men genom hela min uppväxt har människor jag mött flyktigt, folk man jobbar med, klassvänner och andra mer i utkanten av ens vänskapskrets pratat om detta.

Som att jag genom hela grundskolan vid varje utvecklingssamtal fick höra. ”Du är väldigt duktig, men du måste försöka ta lite mer plats i klassrummet”. Hur jag alltid la det på mina axlar, på mig och mitt egenvärde. Att jag inte duger som är just nu. Men om jag tar mer plats, vad det nu är jag ska ta plats för, då bara då är jag värd att vara den jag är. Kämpa lite till, då är du där. Och hur jag hela tiden såg det där framför mig, jag nådde liksom aldrig helt dit.

När jag någon gång i gymnasiet plötsligt kände mig fri. Brydde mig inte längre lika mycket vad andra tyckte. Blev modigare. Folk tyckte jag var duktig. När jag gjorde så som jag i alla år fått rådet att göra. Ta mer plats. Och hur jag fortsatte så i många år, på jobb i tonåren, under studenttiden. Hur jag tyckte det var konstigt. Att nu var jag värd allt. Hur underbart det var. Men hur jag aldrig glömde dem som var tystare.

Men när jag för snart två år sedan blev färdig socionom och sökte och fick jobb. Hur tyngden på axlarna blev större. Hur jag omedvetet ursäktade mig själv. Men att jag samtidigt förstod att det går inte ihop att känna som jag gör. Arbeta flitigt och samtidigt ha chefer och arbetsuppgifter som ställer orimliga krav på mig. Att jag känner mig som en ballong, fylld på vatten. Och frågan är inte längre om jag spricker, utan när. När jag nu för några veckor sedan verkligen inser att jag klarar inte detta. Var hemma sex dagar från jobbet för att gråta, sova och tänka. Och sedan andas, komma till insikt och förstå. Jag är viktig, min kropp är viktig. Andra kommer inte erbjuda mig att ta det lugnare, det måste jag själv göra. Och allt detta prat, skrivande och tänkande nu ska bli handling. Jag är nervös. Jag ville bli sjukskriven en dag i veckan. Det gick inte. Gick bara att vara sjukskriven 100 %. Det hjälper inte mig och min vardag, min sjukdom. Min diabetes. Min stress. Mina otillräcklighetskänslor. Så imorgon när jag har lönesamtal ska jag be att få gå ner i arbetstid. Till kanske 90 %. Sluta vid lunchtid en dag i veckan. Tänker mest på om det ska gå eller inte. Men försöker sluta tänka på det, planeringen är inte mitt jobb. Mitt jobb är att lyssna på mig och vad jag förhoppningsvis behöver. Visst är det så?

Hjälp, vad liten jag känner mig. Gör jag rätt om jag känner såhär? Folk säger att semester, pension blir lidande. Jag vet, men vad gör man om man inte orkar?

Pust, skönt att skriva av sig.

Annonser