appelpaj

om pärlplattor och jeansjackor.

Month: februari, 2012

när det helgen bara sker och det känns så himla bra.

Helgen var vacker. Våren kändes mer än någonsin. Tanken på att ha en katt hos oss till sommaren känns pirrig. Hur skönt det kan vara att ägna helgen åt att sova, äta, läsa, promenera, sova middag, gå på kalas och ära godis. Åh. Helger. Åh. Vardagslunk. Som jag gillar dig. Som jag väntat.

20120227-175546.jpg

Annonser

fredagshäng i köpcentret.

Ikväll ska jag göra middag till min pojkvän. Men efterrätt. Kommer inte på något. Det ska vara med bär och för mycket sött, för det gillar han inte. Tänk tänk.

Annars så tänkte jag dra till ett shoppingcenter nära mitt jobb. Bra där. Fredag. Lön. Och massa folk. Handla middagsgrejer. Och popcorn. Men det är alltid så svårt att hitta popcorn korn. Har alla människor i världen micro? Är det så hett?

Ha en fin fredag ni!

skapat av mig. dock ej kabeldragningen.

20120221-145513.jpg

Min egen gjorda lampa. Gillar den massor. Stor och fluffig. Nu ska vi tänka vad nästa projekt blir. Vill måla i trappan en turkos rand i mitten med vita kanter. Annars ska jag ta fram virknålen och fina garner och titta i inspirationsboken.

att gråta utan tårar.

Jag behöver gråta. Måste man förstå varför. Tittar på Sofias änglar så att tårarna ska rinna. Men det går inte. Det blir som klumpar i magen. Vissa dagar är väl såhär. Har haft en fin dag. Pratat med kloka människor på jobbet. Slappat. Och tränat. Jag vet inte varför. Men jag vet att jag vill så mycket och allt kommer inte ut.

här sitter jag och drömmer och försöker få in lyckan.

Jag är glad. Över en bra vecka. I helgen vill jag njuta. Över kärleken som finns god mat och pyjamasbyxor. Sitter på staden bibliotek och ser ut över staden. Sol och snö. Jag tänker på april och önskar mig en new york tripp. Jag tänker på tisdag när jag arbeta halvdag. Då ska jag åka och simma långsamt i ett badhus utanför stan. Och laga middag till världens bästa man. Ta hand om er, ni är kloka!

20120217-161028.jpg

resultatet och axlarna som sjunker.

Jag sa det. Att jag ville jobba en halvdag i veckan. Och det verkade inte vara problem. Varför förstorar jag så mycket. Oroar. Och tänker.

Nu känner jag mig fri. Lättad. Lycklig.

Men ändå. Så mycket fokus på detta med att ta mer plats. Det är ju inte så att jag är tyst, tråkig och konflikträdd. Jag bara pekar inte med hela handen, blir inte arg på kollegor i onödan.

”du är väldigt duktig, men du måste försöka ta mer plats”

Det här med att inte ta plats. Vad folk i alla tider har tjatat på mig om detta. Eller kanske inte tjatat, men genom hela min uppväxt har människor jag mött flyktigt, folk man jobbar med, klassvänner och andra mer i utkanten av ens vänskapskrets pratat om detta.

Som att jag genom hela grundskolan vid varje utvecklingssamtal fick höra. ”Du är väldigt duktig, men du måste försöka ta lite mer plats i klassrummet”. Hur jag alltid la det på mina axlar, på mig och mitt egenvärde. Att jag inte duger som är just nu. Men om jag tar mer plats, vad det nu är jag ska ta plats för, då bara då är jag värd att vara den jag är. Kämpa lite till, då är du där. Och hur jag hela tiden såg det där framför mig, jag nådde liksom aldrig helt dit.

När jag någon gång i gymnasiet plötsligt kände mig fri. Brydde mig inte längre lika mycket vad andra tyckte. Blev modigare. Folk tyckte jag var duktig. När jag gjorde så som jag i alla år fått rådet att göra. Ta mer plats. Och hur jag fortsatte så i många år, på jobb i tonåren, under studenttiden. Hur jag tyckte det var konstigt. Att nu var jag värd allt. Hur underbart det var. Men hur jag aldrig glömde dem som var tystare.

Men när jag för snart två år sedan blev färdig socionom och sökte och fick jobb. Hur tyngden på axlarna blev större. Hur jag omedvetet ursäktade mig själv. Men att jag samtidigt förstod att det går inte ihop att känna som jag gör. Arbeta flitigt och samtidigt ha chefer och arbetsuppgifter som ställer orimliga krav på mig. Att jag känner mig som en ballong, fylld på vatten. Och frågan är inte längre om jag spricker, utan när. När jag nu för några veckor sedan verkligen inser att jag klarar inte detta. Var hemma sex dagar från jobbet för att gråta, sova och tänka. Och sedan andas, komma till insikt och förstå. Jag är viktig, min kropp är viktig. Andra kommer inte erbjuda mig att ta det lugnare, det måste jag själv göra. Och allt detta prat, skrivande och tänkande nu ska bli handling. Jag är nervös. Jag ville bli sjukskriven en dag i veckan. Det gick inte. Gick bara att vara sjukskriven 100 %. Det hjälper inte mig och min vardag, min sjukdom. Min diabetes. Min stress. Mina otillräcklighetskänslor. Så imorgon när jag har lönesamtal ska jag be att få gå ner i arbetstid. Till kanske 90 %. Sluta vid lunchtid en dag i veckan. Tänker mest på om det ska gå eller inte. Men försöker sluta tänka på det, planeringen är inte mitt jobb. Mitt jobb är att lyssna på mig och vad jag förhoppningsvis behöver. Visst är det så?

Hjälp, vad liten jag känner mig. Gör jag rätt om jag känner såhär? Folk säger att semester, pension blir lidande. Jag vet, men vad gör man om man inte orkar?

Pust, skönt att skriva av sig.

ändå är jag lycklig. så att jag får pirr över små och vackra saker.

I all stress. Förstå hur glad jag är över att bo här. Med honom!

20120210-192319.jpg

mathimlen.

Mat alltså. Så himla gott. Ikväll ska jag få middag av honom. Det är det bästa jag vet. Så romantiskt att få finmat serverad. Jag= väldigt lycklig. Nästa helg har jag fått en present. Lördagsmiddag på 28+ en av Göteborgs allra bästa restauranger. Mathimlen.

här ska användas kropp, få bort stress-grejer.

Tom. Men glad. Ska träna 10 minuters snabb styrka-kondis hemma. Sedan lite tystnad och en bok innan jag ska till yogan. Och yoga betyder, förbereda mig inför helgen. Alltså lycka. Och att jag slutar 14 i morgon. Massa glädje alltså.