när man känner såhär.

av appelpaj

Man jobbar. Man stressar. Man tänker och hinner inte tänka klart. Blir avbruten av att någon har ”en liten fråga” när jag sitter i telefon. Kaffet man dricker vid sitt skrivbord blir kallt. Någon drar i ens arm. Någon har tapport bort någons telefonnummer, någon behöver hjälp med något annat.

 

När man går på toaletten ringer telefonen. Man får dåligt samvete av att inte svara. Men känner sig lika dum om någon skulle komma på en med att ha jobbtelefonen i ena handen och toalettpapper i den andra. Vid 10.30 får man ny energi tänker: nu sätter jag mig ner här och skriver. Fokus, en kopp te och klementin. Påväg till fruktskålen har någon en ny fråga, någon behöver bara lite hjälp med en grej ”jag menar du kunde ju detta så bra sist”. 

 

En halvtimme senare kommer man tillbaka till sin arbetsplats och ser den halvätna klementinen och det inte ens påbörjade teet. Man sätter sig ner och minns inte vad man tänkte man skulle påbörja. Så man börjar skriva ner stödord inför eftermiddagens uppföljningsmöte. Har knappt hunnit tänka, reflektera sedan sist man satt med samma människor i samma möteslokal. Tänker, onödiga tankar. Varför ses vi redan liksom. Fast slår snabbt bort det. För så tänker såklart inte de andra. Bara jag. Bara jag som aldrig hinner. Bara jag som inte blir klar.

 

Det är så svårt att se det där allt man faktiskt gör. För det finns alltid mer massa som ligger väntandes på att få gjort. Snart blir man säkert påkommen också. Att man sitter tom, trött i fem minuter på sin stol. Och det är det dom ser. Inte det andra. Då när man avbröt sin lunch. Svarade i telefon. Gjorde något kort ärende under sin icke betalda lunchrast. När eftermiddagen blir likadan. Olustigheten växer. Klumpen. Känna sig liten känslan. Behöver ta för mig mer- tanken, men det borde räcka med den jag är. När saker man säger, bara blir sagda. Inget mer. Då när man ändå vågar. Det är för mycket, jag hinner inte. Och det man får tillbaka är ingen tröst. Att det är mer tid nu än för ett år sedan till detta. Det finns inte mer avsatt tid till detta. Och man känner sig sämst, minst, dummast just då. Och man tänker: ”varför får jag inte detta att gå ihop”? När alla andra ser så starka ut, så självklara och så modiga.

 

Varför jag.

Annonser