om en gång med hemskhemsk ångest.

av appelpaj

Då när jag satt där. Dagen innan julafton på fin restaurang och hade vansinnes ångesten. Att se en timme framåt var ett framsteg och kanske vartannat andetag kändes som att gå sönder. Verkligen sönder. Och jag trodde ångest hade levt i mig och träffat mig hårdare innan. Men min insikt att ha helt fel var så skrämmande. Jag ville sova. Det var de ända timmarna utan den tunga smärtan. Jag tror klarade mig ur den sorgen och all akut ångest för jag hittade inget annat sätt än att möta det svårtaste. Jag hittade inga genvägar. Hade inga fler förhoppningar med honom inblandad. Jag ville ha det. Men jag hittade inget. För första gången tvingades jag igenom något. Ingen mamma eller pappa sa att allt blev bra. För de sa att detta är svårt. Kanske svårare än allt. Men de lät mig sova i mitt gamla rum. Tills jag orkade själv. Och så tacksam jag är för de månaderna. De svåraste. Och de sa sanningen, de jag inte ville höra. Men det jag behövde höra. Att jag nu år senare inte sitter kvar i den ångest jag trodde hade flyttat in hos mig gör mig så glad. För att jag är så grym som fixade detta.

Annonser