appelpaj

om pärlplattor och jeansjackor.

Month: oktober, 2011

om att man inte behöver göra exakt exakt lika mycket i sitt hem.

som jag och min förra pojkvän har diskuterat detta. vem som skulle diska, laga mat, tapetsera och allt allt annat. vi kom på scheman hur vi skule göra det så jämt som möjligt. ganska trist tyckte vi båda. men det var den lösningen som ändå funkade. och jag tror detta sitter kvar i mig. trots att den relationen inte finns mer. jag och axel (pojkännen nu) har inga scheman eller annat som gör arbetet hemma lika. det funkar ändå. ibland om axel både gjort mat, handlat och målat vägg får jag dålig samvete för att jag ligger i soffan. förstår inte helt varför för nästa dag är det tvärtom. här hos oss finns ingen ”arbetsledare” något som jag troligen tidigare var. även om jag har svårt att erkänna det. det är bara så skönt att förstå. att vi gör typ lika mycket utan några scheman.

att läsa böcker och tänka på snön, den verkliga vita och torra snön.

Fortfarande ont i huvudet. Fortfarande ingen matlust. Det ända jag hör är diskmaskinen. Tar ännu en trött dag hemma. Läser två böcker samtidigt. Tänker på framtiden och på snön. Och på min minsta lillebror som fick körkort i går. Låter tiden gå. Försöker tänka på allt fint nu när jag drömmer mig iväg till sånt jag inte vet något om. Att jag vill mycket. Men ibland har jag nästan givit upp. Jag vill ha barnfötter i sängen. Vill ha dagar och nätter med människor här hemma. Få mitt namn på en bok. Och lära mig så mycket. Tar in livet idag.

det känns som om jag väntar på våren & mitt möte med någon som fick mig att förstå min lilla roll.

20111025-170715.jpg

Jag har en hemsk huvudvärk. Men jag vet att jag får sova mot hans axel inatt. Det ligger kläder på alla golv men jag lever ändå mer än på länge. Jag hade ett så vackert samtal med sjuksköterskan på skolan. Vi kom fram till (eller jag kom fram till) att tänka på sig själv som en ganska så liten roll i alla människors liv jag möter som kurator. Alltså att inte tänka att det jag gör är avgörande för deras liv. Och om jag gör fel, kunna säga förlåt. Att vara svag och våga det. Att vara stark och inse att vi alla vill barnens bästa. Det var så klockrent för mig. Jag har en viktig roll, men inte helt avgörande. För den funktionen har familjerna inte jag. Att se mig så. Tack tack!

en nybliven klok mor.

Och när jag äntligen ringer henne. Min vän. Min vän med ett nytt barn. Och jag vill hålla om henne. Allt. Hon är fantastisk. Modig och klok. En bra mammas röst är det redan jag hör. Och hon säger att det nya livet är både lyckligt och tårfyllt och jag pustar ut. Att äntligen någon säger så. Att det är jobbigt. Svårt. Så ibland behöver hon gråta. Att hon behöver sin kille där. För de hjälps åt med det nya lilla livet. Och vi pratar och tiden försvinner och plötsligt förstår jag orsaken till min huvudvärk. Som jag förträngt. Nu tar jag en dusch och åker till optikern.

tomheten som är över mig.

Balans.

Är jag annorlunda som inte vill ge 70% av min energi till andra? Har jag något som saknas? Jag vill ta hand om mig, min familj, laga middagar, umgås med vänner och skriva böcker, gå på föreläsningar om jämställdhet, ta en kaffe på stan, ha sex oftare, springa med en vän, resa oftare. Mitt liv vill ha mer innehåll, jobbet är utmanande och viktigt. Men alltför tufft. Eller att jag vill prioritera även andra saker.

Jag är trött. Ledsen. Tom. Sitter vid min dator och orkar inget. Låtsas jobba. Går undan. Ikväll vill jag kyssas.

månadens, eller kanske årets viktigaste insikt.

Jag måste bli bättre på att stå för det jag tror på. Den jag är. Inte förminska mig själv. Alltså jag gör så mycket bra. Men är ändå bäst på att se det jag inte hinner med på jobbet, det jag är mindre bra på. Det är väl klart att jag inte kan allt allt i min roll som kurator. Jag är 27, nyutbildad.

Jag vill inte tänka på mig själv och känna att: är dessa kläder passande en dag som denna. Ska jag ha klänning eller blir stora byxor bättre i andras ögon.

Vill inte tänka: att när någon inte lyssnar, hör eller förstår mig, ligger allt på mig.

Vill inte behöva gå omkring och anpassa mig jämt. Alltså i varenda timma. Flera gånger. Det måste räcka med att vara den jag ÄR. Snurrig, glad, modig, färgglad. Men osäkerheten i många situationer gör mig tyst, stressad och avvaktande. Jag förstår att det är svårt men jag behöver öva detta. Känns som en lugn lång suck att inse detta riktigt djupt in.

en lista om bäbisar och eftermiddagsyoga.

Skriver här så kan jag liksom inte komma undan. Längtar till min eftermiddag hemma i underbara hemmet. Detta ska jag göra ikväll:

Yoga en stund

Laga middag! Köttfärssås eller afghansk couscous.

Beställa bilder från sommarens resor.

Drömma om kommande resor.

Hoppas att regnet fortfarande regnar och sitta i soffan med te och se landet brunsås.

Tänka på min bästis och hennes 4 dagar gamla bäbis. Och när jag tänker känner jag verkligen att ‘hallå hör mig, jag vill ju också det där. Men hur vågar man’. Och längre vågar jag inte tänka. Men bäbisar är ett hett ämne för mig just nu.

att vara söndagstrött. riktigt trött.

Var trött igår. Alltså väldigt trött. Hade glömt hur det kan bli när man är ute och dricker utan att tänka efter. Men kul var det. Kvällen slutade med att jag och pojkvännen prata och prata och han är så bra. Så bra vän. Så bra pojkvän. Veckan ska bli en övning i att hantera stress. Måste verkligen lära mig det. jag kommer inte överleva mina jobbdagar annars.

om en gång med hemskhemsk ångest.

Då när jag satt där. Dagen innan julafton på fin restaurang och hade vansinnes ångesten. Att se en timme framåt var ett framsteg och kanske vartannat andetag kändes som att gå sönder. Verkligen sönder. Och jag trodde ångest hade levt i mig och träffat mig hårdare innan. Men min insikt att ha helt fel var så skrämmande. Jag ville sova. Det var de ända timmarna utan den tunga smärtan. Jag tror klarade mig ur den sorgen och all akut ångest för jag hittade inget annat sätt än att möta det svårtaste. Jag hittade inga genvägar. Hade inga fler förhoppningar med honom inblandad. Jag ville ha det. Men jag hittade inget. För första gången tvingades jag igenom något. Ingen mamma eller pappa sa att allt blev bra. För de sa att detta är svårt. Kanske svårare än allt. Men de lät mig sova i mitt gamla rum. Tills jag orkade själv. Och så tacksam jag är för de månaderna. De svåraste. Och de sa sanningen, de jag inte ville höra. Men det jag behövde höra. Att jag nu år senare inte sitter kvar i den ångest jag trodde hade flyttat in hos mig gör mig så glad. För att jag är så grym som fixade detta.

om att redan nu drömma om december o snö men mest för ledighet och varm choklad. och vispad grädde såklart.

Det är för stressigt på mitt jobb. Men jag har en underbar loppiströja. Äntligen är pojkvännen hemma men jag hinner knappt hångla idag. Magont fast trygghet.

Det är väl såhär. Att man känner allt mycket och lite. Bra och mindre bra. Nu ska jag bara fråga om semesterdagar i december så jag jag härliga dagar i berlin att drömma om. Plus att jag tror jag blir ledig mellan jul och nyår utan behöva ta semester alltså. För skolan stänger då och jag har ingen sån lärartjänst. Hoppas på ledighet då och snö och mjuka kläder- dagar.