där någonstans går något inom mig sönder.

av appelpaj

nu är det som det var då. förr. när inget hjälper. när det känns som om världen inom mig rasar. och världen står kvar utanför. och jag gråter och gråter. och jag tänker hoppas att det är en galen pms och inget annat. och jag har ingen här att klappa mig på kinden och älska mig. och jag är så bortskämd att jag ens har det. någon som älskar mig och vill krama mig och vill verkligen allt allt väl. det är det vackraste.

för sådana dagar som idag är dumma. när jag haft så fint sällskap ändå fokuserar på det som är svårt. min väns sjukdom som gör ont i hela kroppen och han, min förra killes smärtsamma ord. jag vill ju hans bästa men jag tror faktiskt inte jag orkar ta in allt. och även om jag inte vill alls ha honom på något sätt. gör det ont att någon jag delat säng med i 6 år är ledsen. vill trösta. men jag är inte den personen som kan göra det. det är fel.

jag vet att jag borde sova. för jag är trött. sovit dåligt och lite i flera nätter. mina tårar liksom skaver och jag känner mig tjock fast att magen inte fått tillräckligt med mat på flera dagar. jag orkar liksom inte. inte alls.

nu sova. krama nallen.

 

Annonser